Idag är det internationella ätstörningsdagen – en dag då vi sprider kunskap om ätstörningar för att uppmärksamma och öka förståelsen för denna allvarliga sjukdom som drabbar miljontals människor världen över.
Hur vet man att man är sjuk – när allt man gör känns så ”hälsosamt”?
Ätstörning är en komplex och ofta osynlig sjukdom och det är inte alltid lätt att veta när man behöver söka hjälp. Så var det för vår ambassadör, Carina Ledig, som delar sin gripande berättelse om ortorexi och återhämtning:
Om någon hade sagt åt mig att jag var sjuk, onaturligt smal eller åt för lite hade jag lätt avfärdat det. Jag tyckte att andra borde tänka mer på vad de åt. Skulle någon påpekat att jag verkade träna för mycket hade jag kanske till och med blivit lite smickrad. Kort sagt – det hade inte funkat att tala om för mig att jag hade en ätstörning. Nu var det ingen som gjorde det, för i början av 80-talet var begreppet ätstörning inte allmänt känt. Men det fanns.
Jag hade en tjej i klassen som hade anorexi. Hon var blek och extremt smal, det såg alla. Hennes hår hängde livlöst, hon var ”vass” i konturerna och kläderna satt illa. Näsan och kinderna var röda, och fingrarna lite blåaktiga. Hon var tvungen att läggas in med dropp på skolloven. Åtminstone var det så ryktet gick. Men jag var inte som hon. Jag var ju hälsosam; åt ingenting onyttigt och tränade helst ett par tre timmar… om dagen. I min värld var det raka motsatsen till sjuk.
Det började gradvis. Träningsdosen ökade under kanske ett par års tid, och ju mer jag tränade desto mer mat började jag betrakta som onyttig. Jag hade stenkoll på kalorier och vägde mig flera gånger om dagen. Mensen försvann, och det tyckte jag bara var praktiskt. Att det berodde på att kroppen hade för lite fett förstod jag inte. Under andra året på gymnasiet började betygen rasa. Det förstod jag inte heller. Jag ville verkligen vara bäst, och därför var träning och studier det enda jag ägnade mig åt. Jag var aldrig ute med kompisar, gick inte på fester och hade inga andra fritidsaktiviteter. Mina lärare undrade om det hade hänt något, men det hade det inte. Inte mer än att hjärnan behöver fett för att fungera, och det fick den inte. Jag hade inget fett på kroppen att bryta ner längre.
Jag förstod inte konsekvenserna av de restriktioner jag satte upp för mig själv. Fett var onyttigt i min värld och jag undvek allt fett, till och med feta tvålar ifall det fanns en risk att kroppen kunde absorbera något.
Min mor var orolig, men henne lyssnade jag inte på. Vad vet hon om hälsosam mat?! Hon hällde ju stekflott och grädde i maten. Dessutom var jag arton år och vuxen. Vid ett läkarbesök konstaterades att jag hade gått ner i vikt, men när jag sa att jag hade börjat träna mer tyckte läkaren inte att det var konstigt alls. Så var det inte mer snack om det.
Det som slutligen fick mig att inse att det var ett osunt beteende var ett TV-program om ätstörningar, Studio S. De berättade om anorexi och beskrev exakt hur jag tänkte, hur jag mådde, vad jag gjorde och hur jag reagerade. Det var som om de beskrev mig. Jag var ätstörd. Min iver att vara nyttig hade slagit över och var inte alls nyttig, utan livsfarlig. Mina organ riskerade att stänga ner eftersom de inte fick den näring de behövde. Då, i början av 80-talet, hade man ännu inte gett tvångsmässig träning och fixering vid hälsosam kost namnet ortorexi, men det var precis vad jag led av.
Jag ville verkligen inte dö innan jag hade levt, och jag bestämde mig för att jag skulle sluta väga mig. För mig var det vändpunkten. Långsamt började jag äta mer, fortfarande relativt nyttigt men betydligt mer varierat, utan att kontrollera vikten. Gradvis fick jag ett sundare förhållande till både mat och träning och efter ett par år hade kroppen hittat tillbaka till den vikt som den verkar vilja ha, fortfarande.
Jag misstänker att dålig självkänsla i kombination med prestationsångest, duktig-flicka-syndrom och mitt finska sisu bidrog till denna återvändsgränd, på samma sätt som jag vid två senare tillfällen i livet har drabbats av svår utmattningsdepression. Det var mitt sätt att försöka komma undan min bild av mig själv som oduglig. Det funkade dåligt. Inte nog med att jag inte blev ett dugg mer nöjd med mig själv, jag missade också flera år av mitt liv. Mina gymnasieår är som en grå dimma, suddiga och sorgliga.
Nu har jag äntligen fått en sundare syn på mig själv. Jag är inte perfekt, men det gör inget, för perfekt finns inte. För att, på riktigt, komma till den insikten krävdes en helt annan väg, men det är en annan historia.
Är du drabbad eller närstående till någon som kämpar med ätstörning? Du är inte ensam och det finns hjälp att få!
Läs mer här!