När Thomas var fyra år började han stamma och fick börja hos en talpedagog. En av övningarna gick ut på att spela in hans röst och sedan lyssna på inspelningen – något som Thomas upplevde som både obehagligt och frustrerande. Att höra sitt eget tal fick honom att känna sig annorlunda, som om han hade en funktionsnedsättning.
I skolan blev det allt svårare. Han började dra sig undan, blev tyst i klassrummet och valde ofta att svara ”jag vet inte” bara för att slippa prata. Stamningen blev en osynlig mur mellan honom och omvärlden.
Hittade olika strategier
För att hantera sin stamning började Thomas utveckla olika strategier. Han lärde sig att förutse vilka ord som skulle bli svåra att uttala och bytte ut dem mot enklare alternativ. Om han till exempel ville köpa en Nogger-glass men visste att han skulle stamma på det ordet, valde han istället att beställa en Daimstrut – ett ord han visste att han kunde säga utan problem.
Aldrig mer ett hinder
När Thomas i tjugoårsåldern mötte han en gammal klasskompis på Pressbyrån och kunde inte få fram ett hej förrän det var för sent. Thomas kände att den andra personen tyckte att han var otrevlig som inte hälsade. Det blev en vändpunkt för Thomas som bestämde sig för att hans stamning aldrig skulle få hindra honom. Under de följande åren utbildade han sig till guldsmed och åkte omkring på mässor och blev tvungen att prata med kunder, vilket var mycket utvecklande och gav honom en annan säkerhet. När Thomas började engagera sig fackligt kände han att han växte ytterligare och kunde utmana sig själv ännu mer.
Blev av med rädslan
Idag är Thomas Hjärnkollambassadör och vill förmedla hopp om att man kan komma ifrån rädslan att tala inför andra, även om man har en stamning.
