Varför är jag hjärnkollambassadör?

Jag önskar ingen att behöva gå igenom vare sig en utmattning eller en depression, men jag vet att det kommer att hända. Många gånger. Och det är inte omöjligt att jag själv drabbas igen. Tyvärr blir man inte immun även om man har varit igenom det mer än en gång. Tvärtom.

När jag själv mådde som sämst kände jag mig ensam och värdelös. Skammen, som har varit min ständiga följeslagare genom livet, spädde ytterligare på mitt dåliga mående. Jag kände ingen annan som var drabbad och vågade inte ens berätta för mina barn.

Vad är det som händer? Varför just jag? Hur lång tid tar det innan jag är frisk? Kommer jag någonsin att bli mig själv igen? Jag hade ett enormt behov att få prata med någon som hade egen erfarenhet men visste inte vem jag skulle fråga.

Nu skäms jag inte längre. Som hjärnkollambassadör pratar jag om mina erfarenheter och om det kan hjälpa en enda annan människa var min utmattning inte helt meningslös.

Vilka frågor brinner jag för?

Min mor kom hit från Finland som åttaåring, som ett krigsbarn med en lapp om halsen. Hennes föräldrar skickade iväg henne. Hon växte upp hos ett syskonpar i Sverige och pratade inte gärna om sina upplevelser. När hon själv blev förälder fick hon problem att knyta an till sina barn. Något som har präglat mig hela livet och bidragit till mina problem med ätstörning, avsaknad av självkänsla och psykisk ohälsa. Med min berättelse vill jag belysa problematiken som kan vara lika aktuell idag bland ensamkommande barn. Alla barn behöver bekräftelse och kärlek.

Som den sjukgymnast och forskare jag är kanske det inte är så konstigt att jag tycker att träning  har en enorm potential. Det finns forskning som visar att träning fungerar som behandling för en lång rad olika åkommor, däribland depression. Men hur får man en människa som inte vill leva att börja träna?

Jag som själv har motionerat regelbundet under hela mitt vuxna liv kan jag intyga att den vanliga träningen inte funkar vid utmattningsdepression. Det gör ont och kroppen reagerar inte alls som den brukar. Men att träna måste inte vara svett och blodsmak i munnen. Jag måste inte alltid tävla och prestera. Det jag främst behövde träna på var att acceptera mig själv. Något jag hade försummat hela livet. Jag hade aldrig hört talas om självmedkänsla förut, men det visade sig vara den pusselbit jag saknat.

”Du duger som du är” är en floskel och betyder ingenting för den som inte kan älska sig själv. Jag hade blivit väldigt bra på att döma och kritisera mig själv. Ett psykiskt självskadebeteende. Det bidrog till min utmattningsdepression och långa sjukskrivning och tog mig ner till den mörkaste avgrunden.

Jag ser och hör människor i min omgivning som brottas med sig själva precis som jag. Tänk om min berättelse kan ge en liten gnutta hopp till den som behöver det, den som känner sig värdelös, oduglig och full av skam på samma sätt som jag gjorde. Till den människan vill jag ge kraft och mod att våga möta sig själv med en stor kram. Det brinner jag för.

Vem är min förebild?

Om jag ska välja en enda människa får det bli Dalai Lama: En oändlig vishet och balans mellan medkänsla, förlåtelse och kärlek. Jag övar dagligen på att visa mig själv medkänsla, förlåtelse och kärlek, för att sedan kunna ge det till andra.

Annars beundrar jag alla människor som lyssnar till sin inre övertygelse och vågar ge upp det invanda för att följa sitt hjärta, liksom alla de som agerar osjälviskt för att hjälpa någon annan.

/Carina