Varför är du hjärnkollsambassadör?
Jag vill vara hjärnkollsambassadör för att få möjlighet att nå ut med min historia om hur det är att leva med borderline, eller som det idag heter, EIPS (Emotionell Instabil Personlighetsstörning).
Jag vill förmedla vad det kan få för konsekvenser men fram för allt, att det finns hjälp att få och att jag lever ett väldigt bra liv idag. Mina begränsningar försvinner aldrig helt, men är idag hanterbara.
Jag hade en traumatisk barndom och utvecklade EIPS tidigt. Det har ställt till det på många plan under mina första 40 år, tills jag fick hjälp av DBT (Dialektisk Beteendeterapi). Det blev min räddning, då jag fick redskap att kunna hantera min känslomässiga berg-och-dal-bana, med allt vad det innebär.
Vad brinner du för?
Jag brinner för att nå ut med kunskap om psykisk ohälsa i allmänhet, men EIPS i synnerhet, då jag har märkt att det finns väldigt lite kunskap och dessvärre, många fördomar. Man kan vara glad på ytan och må fullständigt skit på insidan, som i mitt fall. Dessutom har jag ofta ett starkt ”svart eller vitt-tänkande”, som kan växla på bråkdelen av en sekund. Det kan såklart vara svårt att förstå för en utomstående.
Många med EIPS känner sig ofta som offer, det har även jag gjort i perioder, och det är lätt att fastna i det. Lösningen ligger i att ta ett eget ansvar, förstå att man har problem och söka hjälp för det. Att inse sina problem är ofta det svåraste och jag vill försöka förmedla att självinsikt, mognad och en gnutta ödmjukhet kan vara receptet på en väg ur sitt mörker.
Det är viktigt för mig att inge hopp! Jag har en önskan om att få krossa fördomarna som finns lite här och var. Jag vill att min publik ska bli berörd, få ökad kunskap, och känna sig påfyllda av energi och glädje när de har lyssnat på mig. Jag vill gärna nå ut till anhöriga, vårdpersonal, skolor, arbetsplatser och allmänheten för att öka förståelsen och minska fördomarna. Att VÅGA prata om psykisk ohälsa är nyckeln till ökad förståelse, tror jag.
Har du någon förebild?
Jag har flera förebilder. Min mormor var min första och största. Hon var den enda som gav mig trygghet och kärlek som barn, och det har gett mig styrka i svåra situationer.
Jag har två mycket nära och kära väninnor som jag har sett upp till och som alltid älskat mig för den jag är. Den ena av dem räddade faktiskt, bokstavligt talat, mitt liv vid ett tillfälle.
Lite mer välkänd är Mia Törnblom, en fantastisk inspiratör och absolut en förebild, med sin historia. Även om den är helt olik min så har hennes böcker och personliga utstrålning alltid påverkat och berört mig positivt.
/Lill Haverland