Varför är du Hjärnkollsambassadör?
Det hade varit fantastiskt om min berättelse kunde förebygga utmattningssyndrom. Dessvärre tror jag inte att varken min eller någon annans berättelse ensam kan göra den skillnaden. Men, min berättelse är en del av den kunskap som behövs kring utmattning i dagens högteknologiska värld. Kanske min berättelse kan skapa en liten känsla av samhörighet för någon, och vara den igenkänning jag själv saknade när jag satt där i soffan, utslagen, oförmögen, oduglig och ensam.
Tänk om min berättelse kan ge en enda människa hopp, eller mod att be om hjälp. Jag har varit där. Jag vet hur det kan kännas. Och jag vet att det kan komma något gott ur det mörker som finns där på botten.
Eller tänk om min berättelse kan hjälpa den som står vid sidan om att förstå vad som händer med en människa som drabbas av självdestruktiv skam. Om jag kan förklara betydelsen av att hålla ut. Stå kvar.
Tänk om min berättelse kan hjälpa en enda människa. Då får min dyrköpta erfarenhet av utmattningssyndrom en värdefull mening.
Vilka frågor brinner du för?
En av de viktigaste frågorna är kunskap om psykisk ohälsa, bland såväl beslutsfattare och företagsledare som föräldrar, skolelever och medmänniskor. Okunskap leder ofta till rädsla, som i sin tur skapar avstånd och bygger murar. När vi blir rädda är den naturliga reaktionen att fly, fäkta eller spela död. Det kan tyckas lite primitivt och förenklat, men jag ser det runt omkring mig på olika sätt i såväl stora politiska sammanhang som i relationer. Istället för att ställa en nyfiken fråga om något vi inte förstår kan det verka lättare att gå till angrepp, undflyende skylla ifrån sig, eller låtsas som ingenting. Undersökningar har visat att många människor ogärna vill ha en person med psykisk ohälsa som granne. Jag vill tro att det beror på okunskap. Då kan vi göra något åt det.
Den som är rädd kan inte fatta några kloka beslut. Jag har varit rädd för att inte duga och försökt fly från min dåliga självkänsla genom självsvält, ohälsosam träning och gränslöst arbete. Jag har varit rädd för vad andra ska tycka, och försökt vara till lags, men jag mådde allt sämre. Först när jag, mer än 50 år gammal, började lyssna inåt hittade jag rätt och kunde följa min väg mot det liv jag vill leva. Jag vet inte riktigt hur, men om jag kan få en enda människa att stanna upp en stund och lyssna inåt, hitta sin egen väg och släppa fram sitt bästa jag, då kan det vara det största jag har gjort.
Har du någon förebild?
Jag brukar säga att jag strävar efter att bli som Dalai Lama. Då ska jag vara oändligt vis, ha förmågan att lyssna intresserat utan att döma, och leva mitt liv med medkänsla, förlåtelse och kärlek. Jag övar dagligen på att tona ner mitt ego och visa mig själv medkänsla, förlåtelse och kärlek, för att sedan kunna ge det till andra.
Jag beundrar människor som lyssnar till sin inre övertygelse och vågar ge upp det invanda för att följa sitt hjärta, liksom alla som agerar osjälviskt för att hjälpa någon annan.
Vad gör du för att må bra?
Som utbildad sjukgymnast och forskare är det kanske inte så underligt att jag tränar och har tränat hela mitt vuxna liv. Jag känner väl till alla de positiva effekter som träningen har på oss som människor, såväl fysiskt som psykiskt, och jag vet att om jag inte tränar blir jag irriterad och sover ännu sämre. Men jag vet också att för mycket träning kan vara skadligt. Träning för mig är att jag dagligen tar mig tid för yoga, promenader i skogen, några styrkeövningar på vardagsrumsgolvet eller meditation. Det kan ta emot innan jag kommer igång, men det är välmåendet efteråt jag vill åt. Och jag har faktiskt aldrig blivit besviken eller ångrat mig.
Tid för mig själv är viktigt för att jag ska må bra. Då lyssnar jag gärna på någon intressant pod, för att få ny kunskap eller nya perspektiv, som jag sedan kan reflektera över i min självsamhet. Eller spelar musik på hög volym. Rätt rytmer kan få mig inspirerad att göra några moves på köksgolvet och då blir jag garanterat gladare.
Jag drivs förmodligen delvis av solceller, eftersom jag mår allra bäst utomhus och helst långt från civilisationen. Vi letar ofta upp en vändplats på en skogsväg någonstans och parkerar husbilen över natten. Det behövs inte en massa prylar för att jag ska må väl och campinglivet hjälper mig att förstå och uppskatta det lilla i det stora: ett morgondopp i en spegelblank sjö, nyplockade vildhallon i frukostfilen, få en skymt av vilda djur i sitt rätta element, eller varför inte sitta tillsammans med sambon och varsin kopp kaffe på en filt i en backe och lösa Melodikrysset. 😊
//Carina