Varför är du Hjärnkollambassadör?
För att sprida hopp om att det går att leva med en diagnos även om jag själv inte visste att jag hade en diagnos. Inte förrän jag var 26 år gammal som jag fick veta att jag har Asperger, och det var först då som pusselbitarna föll på plats. Det var nu jag förstod varför jag hade varit annorlunda, varför jag hade varit så envis och disträ under hela tonåren, varför ingen lyckats komma in på skinnet.
Jag är Hjärnkollambassadör för att sprida hopp till andra i samma situation, som också kämpar med psykisk ohälsa och som är aktiva inom föreningsverksamhet där ledare och tränare inte har tid med eller kunskap om psykiska besvär. Jag vill förmedla hopp om att det är möjligt att ta sig igenom tuffa tider, och jag vill visa att det går. Jag tog mig igenom en idrottskarriär med kränkningar, mobbing, utanförskap och med en känsla av att konstant vara annorlunda jämtemot andra i gruppen.
Vilka frågor brinner du för?
Jag brinner för frågor som rör psykisk ohälsa inom idrotten, både ur ett perspektiv som aktiv idrottare men även som ledare. Idag är jag utbildad tränare och jag har ett förflutet som elitidrottare, så jag har sett och upplevt båda sidor av samma mynt. Att dela med mig av mina kunskaper och kunna blanda mellan de aktivas perspektiv till ledare, och ur ledarperspektiv till de aktiva är en styrka jag har och som jag brinner för. Sveriges föreningsverksamhet är unik och vi ska måna om alla som väljer att delta i en förening, oavsett aktivitet eller intresse, alla ska få bli sedda och lyssnade på oavsett fysisk eller psykisk funktionsnedsättning.
Har du någon förebild?
Min största förebild är min mamma som oavsett vad som läggs på bordet tar sig igenom det. Det spelar ingen roll vad som läggs fram så fixar hon det, oftast på egen hand. Det var min mamma som räddade mitt liv för 10 år sedan, och jag är henne evigt tacksam.
Min andra förebild är min brorson Noel och hans familj. Om inte Noel fötts för två år sedan så vet jag ärligt talat inte var jag skulle vara idag. Att få besked om att jag skulle bli faster blev en drivkraft för mig och jag kände mig mer motiverad än någonsin att inte kasta in handduken. Än idag är han min ledstjärna och i tuffa tider så tar jag fram en bild på honom eller pratar med honom på videolänk för att finna styrka i vardagen. Tyvärr bor vi långt ifrån varandra men de gånger vi träffas är guld värda, och han är mitt allt.
/Jenny