Varför är du Hjärnkollsambassadör?

När jag mådde som sämst kände jag mig väldigt ensam, det kändes som att det bara var jag som mådde som mådde så här och hade ett destruktivt självskadebeteende.

En anledning till att jag kände mig så ensam med mitt mående berodde nog på att det varken skrevs eller pratades så mycket om självskadebeteende eller psykisk ohälsa på den tiden, och när ämnet väl lyftes, så var det oftast negativt laddat. Detta gjorde att jag skämdes ännu mer för mitt destruktiva beteende. Det fanns inte heller organisationer som Hjärnkoll på den tiden.

Jag önskade ofta att jag hade kunnat möta någon med egen erfarenhet, som klarat sig igenom och börjat må bra, som kunnat ge mig hopp om att det skulle kunna gå att bryta det destruktiva.

Jag önskade att det hade funnits brukar- och anhörigorganisationer på den tiden. Jag är helt säker på att det hade kunnat förkorta mina år av dåligt mående, eller åtminstone hade jag inte behövt känna mig så ensam och annorlunda.

Jag blev Hjärnkollambassadör för att kunna sprida hopp och kunskap till drabbade och deras anhöriga. Hopp om att det går att börja må bra igen, oavsett hur mörkt det än känns, men även för att sprida kunskap om hur viktigt det är att anhöriga tar hand om sig själva, så de inte bryter ner sig själva. Det är svårt att stötta någon om du inte mår bra själv.

Som Hjärnkollambassadör vill jag även hjälpa professionen så de får mer kunskap om självskadebeteende, missbruk, ätstörningar och psykisk ohälsa överlag, men kanske främst kunskap i bemötande, då jag vet av egen erfarenhet hur otroligt ont det gör med ett dåligt bemötande.

Vilka frågor brinner du för?

Jag brinner för att sprida hopp och kunskap, med målet att ingen människa ska behöva skämmas över att de lever eller har levt med psykiska ohälsa.

Jag vill inte att någon ska behöva skämmas på det sätt som jag gjorde då. Jag vill inte att någon ska behöva ljuga om varför dess anhörig vårdas inom psykiatrin, av rädsla för hur de eller deras anhöriga ska bli bemötta.

Jag vill att det ska bli lika okej att prata om psykisk ohälsa, egen eller anhörigas, som att prata om vilka semesterplaner du har, eller vad du åt till middag i går.

Jag vill inte att någon människa ska behöva skämmas så som jag gjorde. Jag skämdes så mycket för mitt självskadebeteende att det tog 22 år innan jag till slut fick hjälp att bryta mitt destruktiva självskadebeteende. Hade jag vågat vara mer öppen och berättat och bet om hjälp tidigare hade det aldrig behövt gå så långt.

Det tog många år innan jag slutade skämmas för min resa inom psykiatrin. Till slut vågade jag börja berätta och så småningom började jag till och med att föreläsa utifrån min egen erfarenhet om psykisk ohälsa.

Trots att jag var väldigt öppen med min egna psykiska ohälsa vågade jag inte berätta för mina närmaste när min fru gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade på IVA. Inte för att jag skämdes för vad hon gjort, utan för att jag ville skydda henne från negativa kommentarer. Jag ville inte att hon skulle behöva skämmas.

Har du någon förebild?

Vad är egentligen en förebild? För mig är en förebild någon som klarat av svårigheter och överlevt, någon som fortsätter kämpa, trots motgångar och med tanke på vad jag lägger in i ordet förebild, så finns det otroligt många förebilder i världen, exempelvis min fantastiska fru.

Hon har gått igenom så otroligt mycket negativt i sitt liv och ändå överlevt.

Dessutom är jag faktiskt min egen förebild, för med tanke på allt jag gått igenom så känns det ibland helt otroligt att jag faktiskt står upp i dag och mår bra. Jag är en riktig kämpe. Jag ger inte upp, trots alla motgångar jag stött på. I dag mår jag bra, men nu kämpar jag i stället vidare för alla andra som inte kommit lika långt.

Vad gör du för att må bra?

Jag skulle säga att det viktigaste jag kan göra för att må bra, är att min fru och jag pratar med varandra om allt det vi båda tänker och känner, att vi vågar vara ärliga mot varandra.

Både min och min frus största hobby är hundträning. Jag skulle nog säga att vi lever för våra hundar och därmed så lägger vi mycket tid på dem, både fysträning och träning inför tävling. Vi har fyra hundar i olika åldrar, alla tränas i lydnad, bruksspår, rallylydnad och agility.

Jag behöver även tid för mig själv ibland, tid där jag kan låta mina tankar flyga fritt och jag kan ladda mina batterier.

Egentid för mig kan vara att ta en promenad i skogen eller havet, ta en extra lång dusch, åka iväg och uträtta ärenden, fotografera etc.

Finns väl inget mer avkopplande än att gå ut i skogen, sätta sig på en stubbe och filosofera, lyssna på tystnaden, känna skogens doft i näsan och bara vara.

En annan sak som jag mår otroligt bra av är att föreläsa utifrån egen erfarenhet och som anhörig genom Hjärnkoll, NSPH och SHEDO. Att sprida hopp och kunskap till publiken är en underbar känsla. Med varje föreläsning kommer vi förhoppningsvis ett litet steg närmare min dröm, en framtid där det är lika normalt att prata om psykisk ohälsa som att prata om någonting annat. En tid där ingen ska behöva skämmas för att de har eller lever med någon som har psykisk ohälsa.

//Malin

Se ett klipp på vad Malin gör för att må bra. 

Titta på ett smakprov på en av Malins föreläsningar.